I Mattes bokhylla står det en bok med titeln "klappa inte katten".
Det är ingen kattbok utan en deckare.
Tvåbeningar har ibland väldigt konstiga boktitlar.
Hur som helst är det ingen rekommendation som Matte tar på allvar.
Hon klappar gärna alla katter som hon kan.
Och nu ska hon dessutom göra det regelbundet.
Ja, ni fattar helt rätt.
Hon tänker klappa andra katter.
Som om hon inte hade händerna fulla med mig.
Eller klappa och klappa - i första hand ska hon ägna sig åt andra skyggisar på katthemmet.
Men hon kommer säkert att passa på att klappa även de tama katterna.
Det finns en hel del skygga katter på kattstödet nu.
Och Matte hade gärna blivit volontär för länge sedan om inte hennes dumma kropp skulle bråka så mycket.
Men att sitta hos en skygg katt och prata, kasta lite godis och försöka att få den att leka lite kanske - det borde även Matte klara av.
I alla fall en gång i veckan.
Själv kan jag faktiskt intyga att Matte är väldigt duktig med skyggisar.
Men jag känner mig ändå lite svartsjuk.
Jag lär inte få lika mycket uppmärksamhet den där dagen varje vecka som Matte ska flirta med andra katter.
Det kan jag ju räkna ut på mina fyra tassar.
Matte säger att jag behöver dela med mig lite.
Måste man det?
Mjau!