Mjau, idag hade vi besök.
Först satt jag bara under soffan men eftersom besöket hette samma som Matte och satt helt stilla i soffan och pratade med låg röst så vågade jag mig fram ändå.
Jag satte mig för att titta och då pratade besöket direkt med mig.
Precis som tant Maja gjorde i Stockholm.
Sånt gillar jag.
Rätt vad det var blev jag plötsligt modig, reste mig upp mot soffan och nosade lite.
Och klöste lite mot soffan.
En godkänd tvåbening, tänkte jag.
Sedan fick jag diska Mattes tallrik på resterna av vaniljsåsen och efter det lade jag mig hos Matte i soffan och tog en liten lur med huvudet på hennes hand.
Så långt var det bra.
Efter lite vila fortsatte jag att studera besöket.
Matte plockade fram godis och gav till besöket som gav det till mig där jag satt under soffbordet.
Men medan jag åt godiset så klappade hon mig lite på kinden.
Jag trodde först att jag inbillade mig.
Eller att det kanske var Matte?
Men samma sak vid nästa godisbit.
Då bestämde jag mig för att jag inte ville ha flera godisar.
För det är väl ändå lite fräck att klappa när man är upptagen med godis?
Ingen annan än Matte har fått klappa mig.
Ok, en av hemtjänsten lyckades röra vid mig en gång som hastigast.
Men det här var riktiga beröringar.
Matte säger att det inte är någon fara.
Att snälla tvåbeningar borde få klappa mig ibland.
Men jag vet inte.
Jag har inte blivit tillfrågad och det är ju faktiskt min kropp!
Så jag vet inte riktigt vad jag ska tycka och tänka.
Hur hanterar ni sånt?
Får främmande klappa er?
Tycker ni om det?
Jag känner mig mycket konfunderad.
Mjau!