Nuförtiden rullar jag mycket runt på rygg.
Så snart jag känner mig lekfull kastar jag mig på rygg och ålar runt.
Jag vet ju att Matte inte utnyttjar det.
Eftersom jag absolut inte vill bli rörd vid.
Matte har helt slutat att försöka klappa mig eftersom jag reagerar så extremt.
Det hjälper inte med de godaste godsakerna eller med en pensel och jag brukar bli extra skygg och sur i flera veckor.
Men annars går det rätt bra att lita på Matte.
Vi tar många gemensamma tupplurar i sängen och Matte kan passera mig på några centimeters avstånd om hon går långsamt.
Jag gillar också när hon viker ihop sig på golvet - när hon sätter sig på huk och lägger armarna runt överkroppen.
På det sättet blir hon mer "hanterbart".
Häromdagen stod hon snett bredvid toalådan och skulle just rensa när jag kom för att göra nummer två.
Hon sa att det var lungt och sen stod hon still som en mamorstaty tills jag var klar.
Jag vet att jag kan lita på henne när hon säger att det är lugnt.
Om vi till exempel möts oförberedd på ett trångt ställe i hallen så står hon still eller backar lite och så säger hon -det är lungt, Matte väntar.
Och det förstår jag mycket väl.
Då går jag förbi henne med gladsvans i luften!
Och idag vid lunchtid väckte hon mig med en godisbit på kudden uppe på bokhyllan.
Efter det kände jag mig pigg och gick upp och stretchade.
Sen skulle jag hoppa ner på plattformen på klösträdet som är under hyllan.
Därifrån brukar jag hoppa ner.
Problemet var att Matte stod kvar, vilket betyder att hennes huvud var i höjd med plattformen.
Nära dessutom.
Jag tvekade lite, men sen hoppade jag.
Och befann mig 10 centimeter från Mattes huvud. Jag sträckte försiktigt fram näsan, men bara två eller tre centimeter före hennes ansikte svek mig modet.
Och Matte sa att det var lugnt och backade så att jag kunde hoppa ner.
Men jag kände mig ändå rätt djärv och Matte sa att jag var väldigt modig!
Jag antar att det blir extra lördagsgodis idag...
Men det bästa är att tilliten växer.
Den växer långsamt, men huvudsaken är att den växer!