Mjau, idag var Matte sjuk.
Naturligtvis var jag glad att hon stannade hemma hos mig.
Men Matte var inte ett dugg glad.
Hon hade velat träffa "sina" katter och fortsatt att jobba med dem.
Dessutom tycker hon inte om att ha feber och ont i halsen.
Just halsen gör dessutom att hon knappt säger ett ord.
Vilket faktiskt är ganska trist.
Hur som helst så har vi legat i sängen nästan hela dagen och sovit ganska många timmar.
Vilket naturligtvis bara var mysigt.
Matte har känt sig mycket frysen på grund av febern, även om den inte är särskilt hög.
Men både jag och den elektriska värmedynan har jobbat på att hålla henne varm.
Hon är även lite snorig.
Men hon köpte nyligen ett megastort pack med pappersnäsdukar så nu kan hon vara snorig hela hösten och vintern om hon känner för det...
Själv är jag inte ett dugg förkyld som tur är.
Så nu kan jag jobba på lite som vårdkatt igen.
Det borde bli extra mycket godis som betalning.
Mjau!

Mjau, Matte känner sig inte på topp ikväll.
Huvudvärk och en konstig känsla i näsa och hals.
Ska hon bli förkyld?
Eller kommer det att försvinna under natten?
Vi får se imorgon.
Jag mådde inte heller bra i eftermiddags.
Men det var för att vi fick besök.
Besöket gick med rollator hela vägen in och bara det var ju väldigt läskig.
Men så kom jag ihåg senaste gången vi hade besök, för fyra veckor sedan.
Då slutade det med att jag satt i en transportbur.
Så jag gömde mig inte bara i sovrummet utan kröp även in i min fluffkoja och gömde mig under kudden.
För säkerhets skull.
Man kan ju inte vara nog så försiktig nuförtiden.
Men när besökaren hade gått och Matte hade upprepad för tredje gången att jag skulle komma fram så vågade jag mig ut igen.
Sedan var jag upptagen ett tag med att nosa runt eftersom det ändå är lite spännande med besök - men först när den har gått hem...
Jag stod även ett tag på bakbenen och nosade på stolen den hade suttit på.
Då fnissade Matte åt mig eftersom det såg så komisk ut.
Då kände hon sig fortfarande normal.
Men nu ikväll är hon som sagt lite krasslig.
Så vi ska gå och lägga oss nu och så ska jag köra min spinn-healing på henne.
Det borde göra susen.
Mjau!

Mjau, precis fyra veckor efter flytten så har jag börjat med med mina busrusningar igen.
Självklart har jag rusat runt ibland.
Men inte så där galet som jag brukade göra hemma, inklusive sladdandet runt hörnen.
Sedan igår är jag igång igen.
Jag rusar runt så tassarna flyger och jag lämnar märken på parketten...
Gärna i samband med att Matte kastar godis.
Men egentligen behöver jag ingen anledning alls.
Bara känna spring i benen.
Så det tog fyra veckor för mig att känna mig hemma på riktigt.
För det är en sak att vara nyfiken och gå runt och utforska.
Och en helt annan att känna sig så trygg att man kan rusa runt som en liten galning.
Mjau!

Mjau, den här bilden tog Matte för tio år sedan.
Då hade jag bott lite drygt ett halvår hos henne.
Som ni ser är jag inte skräckslagen längre.
Men definitivt inte trygg.
Intresserad men ändå på min vakt.
Många tvåbeningar hade inte orkat vänta på en katt ett halvår.
Väldigt få hade väntat på en katt i tre år.
Jag vann storvinsten på lotterit helt klart.
Jag fick ta den tid jag behövde och fick en massa kärlek dessutom.
Nu är det ytterst sällan som jag ser ut så här.
Efter flytten till ön för fem år sedan.
Och nu efter flytten till den här tillfälliga lägenheten.
Jobbiga lägen helt enkelt.
Men samtidigt har jag ju tryggheten i Matte numera.
Så även jobbiga situationer är inte lika jobbiga längre.
I alla fall inte längre än en stund.
Innan Matte kom i mitt liv hade jag aldrig trott att man kunde älska en tvåbening.
Jag tyckte bara att de var farliga och dumma.
Men numera kan jag inte få tillräckligt med kroppskontakt.
Enligt Matte är jag en liten klängapa som ska vara med överallt.
Och den kärlek som hon har öst på mig får hon tredubbelt tillbaka.
Tänk om det fanns fler tvåbeningar som hade lite mer tålamod med oss katter.
Vi som blivit utefödda, övergivna, förvildade.
Rätt vad det är så litar vi på dig och kommer ge dig så mycket kärlek så det räcker och blir över.
Även om det kan ta några månader, kanske ett år.
Mjau!

Mjau, idag har vi inte gjort många knop.
Matte sov extra länge, för hon påstod att jag hade stört henne så mycket under natten.
Det gjorde jag inte alls!
Jag ville bara vara nära.
Jättenära.
Så jag lade mig bland annat mot hennes huvud, kröp in mellan hennes armar, lade mig på henne och naturligtvis försökte jag pussa på henne också.
Ibland räcker det helt enkelt inte att jag ligger i knät större delen av dagen.
Och apropå det.
Jag har hittat ett mellanläge mellan att ligga i knät och att ligga precis under halsen.
Rumpan och bakbenen ligger på ett av Mattes ben och huvud och framtassar placeras lite längre upp mellan hennes bröst.
Det är väldigt mysigt och dessutom är jag så nära hennes ansikte att jag kan pussas lite.
Och Matte kan pussa mig på huvudet.
Det blir riktigt mycket myspys.
På natten däremot vill Matte gärna undvika för mycket kroppskontakt.
Hon tycker dessutom att nu när vi har en tillfällig dubbelsäng så kan jag ju ligga bredvid utan minsta problem.
Men jag är van vid att trängas på 90 centimeter tillsammans med Matte och tycker om det.
Mjau!

Mjau, nu har Matte gjort för mycket igen.
Jag vet inte riktigt hur hon tänker ibland.
Men att tillbringa några timmar på katthemmet, gä en liten promenad två dagar i rad och dessutom ta en sväng till Lidl - allt på bara tre dagar - var nog inte särskilt smart.
Jag hade nog kunnat tala om för henne att det inte skulle fungera.
Jag känner henne så pass väl efter alla år att jag vet hur saker och ting blir.
Men Matte själv inbillar sig med jämna mellanrum att hon ändå ska fixa saker fast hon borde veta bättre.
Sedan har Matte så löjliga bortförklaringar.
Till exempel att det nog var den sista milda, soliga dagen utan för mycket blåst för det här året.
Som om det skulle betyda att man måste gå ut...
Själv hade jag uppskattat att vara på balkongen.
Men eftersom Matte har kraschlandat på sängen så finns jag givetvis vid hennes sida.
Även om det betyder att jag måste byta en solig balkong mot ett mörkt sovrum.
Det är smällar som man får ta.
Matte har så ont i kroppen att hon inte ens kan sitta.
Men vi har ju en mycket stor säng i den här tillfälliga lägenheten.
Så det går ingen nöd på oss.
Mjau!

Mjau, jag är sååå glad över att bloggen fungerar igen!
Det blev ju inget långt uppehåll.
Men det kändes väldigt jobbigt när man inte visste när (och om) bloggen skulle fungera igen.
Så nu är jag både glad och lättad.
Här har det varit strålande sol och nästan ingen vind så jag har varit ute på balkongen en hel del.
Det har ju blåst rätt så mycket många dagar i rad och då gillar jag inte alls om att vara ute.
Matte fick dessutom knappt upp balkongdörren eftersom vinden har legat på.
Men idag var det så fint att även Matte gav sig ut en sväng med rollatorn.
Hon kommer ju inte särskilt långt.
Men det finns en bänk som står mycket nära vattnet efter några hundra meter.
Så där satt Matte och tittade på vågorna och vattenfåglar och färjan som var på väg in i hamnen länge söderut.
Solen värmde precis lagom så hon kunde sitta där i tjugo minuter.
Och som vanligt satt jag i hallen och väntade på henne.
Matte har ju varit så slut efter flytten att hon inte lämnade lägenheten på några veckor.
Men nu har hon börjat åka till katthemmet igen.
Och idag en liten promenad.
Imorgon ska hon antagligen en sväng till Lidl.
Men sedan får det vara nog.
Det tycker både hon och jag.
Jag älskar verkligen när Matte bara såsar runt i mysbyxor, för då vet jag att hon inte ska någonstans.
Men om hon sätter på sig jeans och tvättar ansiktet och sånt så vet jag att hon ska lämna mig.
Precis som jag vet exakt hur det låter när det ringer från porttelefonen och Matte öppnar.
Då vet jag att strax kommer någon att dyka upp här hemma.
Så om jag inte vill träffa någon så går jag då direkt och gömmer mig, innan den personen ens har klivit ur hissen.
Det gäller att lägga märke på alla små saker.
Idag har jag mest hängt och klängt på Matte precis som jag brukar göra på torsdagar.
Och onsdagskvällar.
Alltid när Matte kommer hem från katthemmet så behöver jag kompensera för de timmar som hon har varit borta.
Och det tänker jag fortsätta med till någon gång imorgon.
Mjau!

Mjau, jag tänker faktiskt inte blogga innan bloggen blir normal igen.
Ni får klara er utan mig.
Jag vet att det är svårt.
Men jag hoppas fortfarande att det löser sig.
Så ni får titta in ibland för att inte missa när den kommer igång igen.
Jag tänker inte bifoga några bilder heller för de går det ändå inte att se så snart inlägget är publicerad.
Men som sagt, jag hoppas att uppehållet blir kortvarig.
Mjau!