Mjau, Matte och jag fick upp ett roligt minne idag.
För 6 år sedan, när vi fortfarande bodde i Stockholm, så hade vi fått ordentlig med snö.
På den tiden var jag fortfarande rätt ung och busig.
Jag tyckte om att undersöka balkongen i snöskrud och jag var även lite bekymrad över hur det var med min koja.
För redan då hade jag en koja på balkongen.
Och jag älskade den väldigt mycket.
För övrigt ställer jag mig fortfarande precis så där på bakbenen när jag ska undersöka något.
När jag är nyfiken men en aning skeptisk.
Då står jag på bakbenen men utan att ta i med framtassarna.
I år lyser snön med sin frånvaro.
Det gör mig inget.
Jag är inte så förtjust längre i att gräva runt i nysnö och ha mig.
Jag gräver hellre i Mattes säng på natten...
Mjau!

Mjau, det blåser storm här utanför nu igen.
Då gillar jag att kura ihop mig bredvid Matte och sova räv.
Helst vill jag få gos med jämna mellanrum.
Däremellan slumrar jag till lite.
Matte säger att jag är ännu sötare än choklad.
Och lika mjuk som silke.
Men så är jag ju också hennes älskling.
Även om jag kan vara en virvelvind ibland.
Och en busunge.
Och ett plåster förstås.
För övrigt tycker jag att det borde finnas godiskalender året om.
Jag kommer att få grava abstinensbesvär efter julafton.
Det är jag säker på.
Mjau!

Mjau, idag åt Matte julmat.
Detta hände i second hand butiken.
Så Matte hade möjlighet att leta efter en tavelram till diamantmålningen som hon håller på med.
Hon fick leta lite efter rätt mått.
Men sedan hittade hon en guldfärgad ram och det kändes naturligtvis perfekt till ett juligt motiv.
Dessutom till någon som älskar guld och glitter och sånt.
Och återvinning är också alltid bra.
Så Matte är nöjd.
Men trött.
Själv är jag väldigt nöjd att hon är hemma igen.
Och trött eftersom jag väntade hela eftermiddagen på Matte i hallen.
Hon sa ju att hon snart skulle komma tillbaka...
Brukar era tvåbeningar också dra till med sådana lögner?
Mjau!

Mjau, imorgon ska Matte äta julmat.
Det ska hon få som belöning för att hon lämnar mig ensam en eftermiddag i veckan.
Så hon lämnar mig ensam ännu en gång då.
Klockren logik enligt tvåbeningarna.
Jag förstår inte att Matte behöver en belöning i form av mat.
Hon får ju en massa kärlek av de katter som hon flirtar med en gång i veckan.
Det borde räcka gott och väl.
Eller hur?
Okej, hon får inte bara kärlek.
Ibland måste hon kämpa ganska hårt i början.
Men det finns knappt någon katt som kan motstå henne i längden.
Det gör mig lite bekymrad ibland.
Men sedan överösa jag henne med kärlek.
Och hon lovar att hon älskar mig allra mest.
Mjau!

Mjau, när jag vill vara nära Matte så är jag envis ibland.
Det spelar helt enkelt ingen roll vad hon håller på med för tillfället.
Som när hon håller på med den där konstiga diamond painting till exempel.
Hur mycket hon än prasslar med skyddsplasten och vrider och vänder på pannån och rasslar med stenarna.
Jag kan uthärda mycket bara jag får vara nära.
Ligga tätt intill, hålla lite kroppskontakt och få lite klappar emellanåt.
Matte fortsätter att "bygga" på pepparkakshuset.
Den måste vara klart till Jul eftersom hon ska ge bort den.
Och hon ligger lite efter tidsplanen.
Det hade nog varit mycket enklare att bygga ett riktigt pepparkakshus istället, om ni frågar mig.
Istället för att dutta med en million pyttesmå stenar.
Men det är aldrig någon som frågar mig.
Mjau!

Mjau, igår fick Matte säga hejdå till en av sina älsklingar på katthemmet.
Hon skulle egentligen redan ha flyttat i måndags till sitt föralltidhem.
Men hennes kompis, som också ska flytta med är väldigt förkyld, så flytten flyttades.
Annars hade Matte inte hunnit säga hejdå.
Hon har ju varit sjuk och hemma i två veckor.
Som alltid har det varit bitterljuv.
Det är underbart att hennes ögonsten får ett eget hem.
Hon behöver verkligen det.
Men Matte kommer att sakna henne mycket.
Hon hade ett särskilt band med henne.
I sådana lägen är det jobbigt att ta avsked, även om man är glad.
Hoppas att lilla fröken får en fantastisk framtid.
Mjau!

Mjau, ni har säkert hört talesättet.
Finns det hjärterum så finns det stjärterum.
På katthemmet finns det vissa katter som lever jämt och ständigt med detta i tankarna.
Dels för att det är mysigt och de älskar varandra.
Dels för att spara på värmekostnaden kanske.
Och dels för att dessa platser längst upp på klösträden är mest populära.
Är man dessutom lite halvskygg eller blyg så trivs man oftast extra mycket däruppe.
Enda nackdelen är väl den att bäddarna längst upp sitter fast med kardborreband.
Om man då är för många eller ligger lite snett så kan det hela bli aningen farligt ibland.
Men som ni kanske kan se så är det en som gör tummen upp i alla fall.
Om ni frågar mig så är de lite smågalna allihopa.
Mjau!

Mjau, för att knyta an till gårdagens inlägg så tror jag att allas katter högsta dröm är en julgran.
Tänk att få möjlighet att klösa mot en granstamm, att tugga på barren, att klättra upp och ner och att kasta ner kulor och andra glittrande saker.
Kanske dingla i ljusslingan.
Jag har aldrig haft det nöjet.
Vi har en liten plastgran som är mer en bordsmodell.
Den är för liten för det mesta skoj.
Och det är inte alltid Matte orkar plocka fram den.
Men ett år försökte hon ha lite pynt i den.
Förutom ljusslingan då.
Det var väldigt kul att plocka ner det.
Det blev en rolig lek.
Jag plockade ner, Matte satte det tillbaka och sedan plockade jag ner igen...
Så där höll vi på.
Det saknar jag.
Har ni julgran eller skojgran som jag hellre kallar.
Jag gissar att varje julgran fasar inför den här blicken...
Mjau!