Mjau, idag har Matte dött målardöden.
Ni vet, det där fenomenet när man målar en vägg och sedan mer eller mindre dör efteråt.
För att den nödvändiga energin inte ens fanns där från början.
Man kan ju tycka vad man vill men Matte är så fruktansvärt envis.
Hon visste naturligtvis hur resultatet skulle bli.
Som det alltid blir när hon tar i för mycket.
Hon borde ha lärt sig vid det här laget.
Hon har ju ändå varit sjuk i nio år nu.
Visst, hon har blivit bättre på att undvika en del situationer.
Men rätt vad det är så åker hon dit igen.
Som om en fondvägg vore så himla viktigt.
Och i slutändan är det jag som måste ta tass om en nästan död Matte när hon kollapsar i sängen.
Det tog väldigt mycket purr och pussar i ansiktet innan hon ens orkade öppna ögonen.
Och middagen fick jag vänta väldigt länge på eftersom Matte inte kunde ta sig upp ur sängen.
Jag är lite sur på den där dumma väggen faktiskt.
Så ni får verkligen ingen bild på den.
Mjau!