Mjau, den här bilden tog Matte för tio år sedan.
Då hade jag bott lite drygt ett halvår hos henne.
Som ni ser är jag inte skräckslagen längre.
Men definitivt inte trygg.
Intresserad men ändå på min vakt.
Många tvåbeningar hade inte orkat vänta på en katt ett halvår.
Väldigt få hade väntat på en katt i tre år.
Jag vann storvinsten på lotterit helt klart.
Jag fick ta den tid jag behövde och fick en massa kärlek dessutom.
Nu är det ytterst sällan som jag ser ut så här.
Efter flytten till ön för fem år sedan.
Och nu efter flytten till den här tillfälliga lägenheten.
Jobbiga lägen helt enkelt.
Men samtidigt har jag ju tryggheten i Matte numera.
Så även jobbiga situationer är inte lika jobbiga längre.
I alla fall inte längre än en stund.
Innan Matte kom i mitt liv hade jag aldrig trott att man kunde älska en tvåbening.
Jag tyckte bara att de var farliga och dumma.
Men numera kan jag inte få tillräckligt med kroppskontakt.
Enligt Matte är jag en liten klängapa som ska vara med överallt.
Och den kärlek som hon har öst på mig får hon tredubbelt tillbaka.
Tänk om det fanns fler tvåbeningar som hade lite mer tålamod med oss katter.
Vi som blivit utefödda, övergivna, förvildade.
Rätt vad det är så litar vi på dig och kommer ge dig så mycket kärlek så det räcker och blir över.
Även om det kan ta några månader, kanske ett år.
Mjau!