Mjau, det går lite bättre för varje dag.
I alla fall för mig.
För Matte går det sämre och sämre istället.
Jag har vågat mig ut på balkongen flera gånger.
Jag stannar inte kvar därute någon längre stund.
Det blir några minuter åt gången.
Jag börjar även vänja mig vid min nya matplats i köket.
Jag har även börjat följa Matte fram och tillbaka genom lägenheten.
Jag gosar med henne i sängen och igår kväll låg jag i hennes knä.
Eftersom fåtöljerna är smala så går det ju inte att ligga bredvid.
Matte säger att hon inte längre är bekymrad över mig.
Nu är hon bara bekymrad över hur hon ska orka med allt som är kvar att göra.
Dessutom har hon slut på flyttkartonger.
Så imorgon måste hon se om hantverkarna kan låna henne några stycken.
De har också flyttkartonger eftersom det gick att köpa till tjänsten att packa ihop allt och plasta in allt.
Matte tyckte att det var på tok för mycket pengar de skulle ha för det.
Fast så här mitt i så kan man ju undra om det kanske hade varit väl investerade pengar...
Med tanke på att Mattes kropp försöker ta död på henne.
Imorgon ska hon i alla fall få hjälp av en väninna.
Det känns lugnande för mig.
Jag börjar nämligen bli lite orolig över hur mycket hon stönar och ojar sig.
Ikväll var hon så trött att hon inte ens kunde få induktionshällen på spisen att fungera.
Igår använde hon micron och hade problem även med den.
Det är en himla tur att den ena fåtöljen har ett fotstöd så att Matte kan sitta och vila lite mellan varven.
När hon har ätit på kvällen så ramlar hon direkt ner i sängen.
Det tar dock lång tid innan hon kan sova eftersom hon har så ont.
Istället kan hon gosa extra mycket med mig.
Det tycker jag är trevligt.
Mjau!