Mjau, idag hade jag en nära döden upplevelse.
Det liknade den som jag hade för drygt fem år sedan.
Den gången fick jag sitta i min bur i nästan tolv timmar.
Den här gången var det bara fem minuter.
Men vet ni vad?
Det spelar absolut ingen roll hur länge det varar.
För det är det där med att bli tvingad in i en bur som är det värsta.
Först gjorde Matte ett eget försök.
Det bestod i att hon satte igång dammsugaren så att jag gick och gömde mig i min fluffkoja.
Väl där så kom Matte plötsligt med en bur och blockerade utvägen.
Hon skakade över mig till buren.
Men skam den som ger sig.
När hon skulle sätta gallret dit så lyckades jag att trycka med allt kraft en livrädd katt kan uppbringa mot sidan.
Och det hade Matte inte räknat med.
Rakt fram ja, men ut med sidan nej.
Snabbare än blixten försvann jag under soffan och surade.
Där satt jag i ungefär två timmar.
Eftersom inget mer hände så vågade jag till slut fram mig.
Men då ringde det på porttelefonen och jag vet ju vad det betyder - någon kommer hit.
Så jag försvann under soffan igen.
Det kom en tjej som låtsades vara snäll.
Hon tittade på mig under soffan och blinkade och pratade med mig.
Men sedan överlade hon och Matte hur de skulle gå tillväga.
Ord som "dammsugarrör", "badrum" och "transportbur" nämndes.
Sedan började Matte schasa mig med dammsugarröret bort från soffan.
De ville att jag skulle springa till badrummet.
Men det ville inte jag.
Jag sprang panisk till höger och vänster och in under soffan igen.
Så där höll vi på en stund.
Till slut blockerades alla utvägar med kompostgaller och jag sprang till badrummet.
Dörren stängdes och och jag insåg försent att det var hit transportburen hade flyttats.
Sedan kom den där tjejen in och sa åt mig att gå in i buren.
Som om jag skulle lyssna på sånt...
Jag gömde mig bakom toaletten och då kom även Matte in i badrummet.
På något sätt insåg jag att det var kört.
Men jag testade i alla fall mitt värsta morr och låtsades att attackera.
Det hjälpte inte ett dugg.
Buren kom närmare och från andra sidan kom Matte.
Det fanns ingen utväg.
Och vips så var jag fast.
Sedan tog det bara fem minuter innan jag släpptes ut igen.
Men det var i en främmande lägenhet.
Jag släpptes ut i ett sovrum tillsammans med en av mina två lådor, matskål och vattenskål.
Sedan hjälpte tjejen Matte att ta ner nätet från vår balkong och sätta upp det på den nya balkongen.
Annars hade jag nog behövt vänta i flera dagar, kanske till och med veckor, innan balkongdörren hade öppnats.
Just då brydde jag mig dock inte om någon balkongdörr.
Jag sitter nämligen fortfarande längst in under sängen.
Jag vägrar både mat och godis.
Dock har jag varit på lådan.
Det måste man ju ibland.
Matte har gått fram och tillbaka mellan lägenheterna halva kvällen. Hon har hämtat sängkläderna och bäddmadrassen och mediciner och lite mat och allt möjligt.
Hon har proklamerad att hon är officiellt död nu.
Fast jag tror faktiskt inte att man är död när man har så mycket värk som Matte har nu.
Hon har också vägrat att äta och bara fått i sig en glass.
Och värktabletter.
Det här kommer inte bli en rolig natt.
Så mycket är säker.
Och jag kommer inte att förlåta i första taget.
Jag är fortfarande sur.
Och rädd.
Mjau!