Mjau, igår höll Matte på att ramla över mig igen.
Det gör hon ju flera gånger på en månad.
Och så har hon mage att skylla på mig dessutom!
Ibland undrar jag om hennes ögon fungerar?
Må vara att jag kom mycket snabbt och helt ljudlöst.
Och må så vara att Matte hade lite bråttom dessutom.
Men det borde väl inte hindra henne från att se sig för?
Nu snubblade Matte rejält och höll på att tappa balansen och ramla.
Och vet ni vad som händer då?
I sitt försök att inte ramla framåt så är det jag som får ett spark i sidan.
Naturligtvis var det inte meningen och Matte brukar alltid be om ursäkt när något liknande händer.
Men sedan säger hon alltid att JAG ska se mig för!
När det är hon som har dummat sig.
Jag är väl tillräckligt stor för att uppmärksammas så man inte springer in i mig?
Ibland undrar jag om Matte överhuvudtaget har koll på var hon sätter fötterna...
Tveksamt, mycket tveksamt.
Hon lyckas ju även att snubbla över mattkanter, stolsben och papperskassar.
Och då kan hon inte skylla på att de har smugit sig på henne...
Men mig går det tydligen fint att lägga skulden på.
Bara för att jag vill vara nära.
Bara för att jag vill visa vägen.
Bara för att jag tycker så mycket om henne.
Jaha ja, det kanske är smällar som man får ta.
Jag brukar heller inte ta så mycket illa vid mig.
En minut efter är jag framför Mattes fötter igen.
Livet är minsann inte lätt, ska ni veta.
Mjau!