Mjau, jag börjar bli lite mer verbal så här mitt i livet.
Inte så att jag håller på och jamar.
Men jag gör små ljud för att kommunicera med Matte.
Ett litet "M".
Ibland med tendens till "i" eller om "a".
Beroende på om jag frågar något eller svarar på något.
Till exempel om jag vill ha påfyllning på maten när Matte är i köket.
Eller när jag hoppar upp på soffan eller sängen.
Men även som svar när Matte pratar med mig.
Eller om hon ropar på mig.
Det är ju artig att svara när man blir tilltalad, eller hur?
Är ni också verbala?
I vilka situationer?
Nu svarar jag även när Matte ber mig att komma in från balkongen på kvällen.
Jag kommer ju genast när Matte säger till.
Till nittionio procent.
Nuförtiden behöver Matte inte ens säga hela meningen.
Utan när hon börjar med att säga "älskling" så svarar jag och kommer in direkt.
Matte säger att jag är en mönsterkatt.
Men det är enkelt att vara perfekt.
När man älskar någon så vill man ju vara till lags.
Dessutom vet jag att Matte kommer att säga till någon gång när skymningen faller eller när det håller på att bli mörkt.
Så jag är ganska förberedd.
Låt vara att jag ibland gärna hade velat vara ute lite längre.
Men jag vet ju att Matte vill stänga balkongdörren när det blir mörkt för att undvika mygg och annat löst folk att komma in.
Så jag är snäll och samarbetar.
Mjau!