Mjau, idag hade jag en nära döden upplevelse.
Det liknade den som jag hade för drygt fem år sedan.
Den gången fick jag sitta i min bur i nästan tolv timmar.
Den här gången var det bara fem minuter.
Men vet ni vad?
Det spelar absolut ingen roll hur länge det varar.
För det är det där med att bli tvingad in i en bur som är det värsta.
Först gjorde Matte ett eget försök.
Det bestod i att hon satte igång dammsugaren så att jag gick och gömde mig i min fluffkoja.
Väl där så kom Matte plötsligt med en bur och blockerade utvägen.
Hon skakade över mig till buren.
Men skam den som ger sig.
När hon skulle sätta gallret dit så lyckades jag att trycka med allt kraft en livrädd katt kan uppbringa mot sidan.
Och det hade Matte inte räknat med.
Rakt fram ja, men ut med sidan nej.
Snabbare än blixten försvann jag under soffan och surade.
Där satt jag i ungefär två timmar.
Eftersom inget mer hände så vågade jag till slut fram mig.
Men då ringde det på porttelefonen och jag vet ju vad det betyder - någon kommer hit.
Så jag försvann under soffan igen.
Det kom en tjej som låtsades vara snäll.
Hon tittade på mig under soffan och blinkade och pratade med mig.
Men sedan överlade hon och Matte hur de skulle gå tillväga.
Ord som "dammsugarrör", "badrum" och "transportbur" nämndes.
Sedan började Matte schasa mig med dammsugarröret bort från soffan.
De ville att jag skulle springa till badrummet.
Men det ville inte jag.
Jag sprang panisk till höger och vänster och in under soffan igen.
Så där höll vi på en stund.
Till slut blockerades alla utvägar med kompostgaller och jag sprang till badrummet.
Dörren stängdes och och jag insåg försent att det var hit transportburen hade flyttats.
Sedan kom den där tjejen in och sa åt mig att gå in i buren.
Som om jag skulle lyssna på sånt...
Jag gömde mig bakom toaletten och då kom även Matte in i badrummet.
På något sätt insåg jag att det var kört.
Men jag testade i alla fall mitt värsta morr och låtsades att attackera.
Det hjälpte inte ett dugg.
Buren kom närmare och från andra sidan kom Matte.
Det fanns ingen utväg.
Och vips så var jag fast.
Sedan tog det bara fem minuter innan jag släpptes ut igen.
Men det var i en främmande lägenhet.
Jag släpptes ut i ett sovrum tillsammans med en av mina två lådor, matskål och vattenskål.
Sedan hjälpte tjejen Matte att ta ner nätet från vår balkong och sätta upp det på den nya balkongen.
Annars hade jag nog behövt vänta i flera dagar, kanske till och med veckor, innan balkongdörren hade öppnats.
Just då brydde jag mig dock inte om någon balkongdörr.
Jag sitter nämligen fortfarande längst in under sängen.
Jag vägrar både mat och godis.
Dock har jag varit på lådan.
Det måste man ju ibland.
Matte har gått fram och tillbaka mellan lägenheterna halva kvällen. Hon har hämtat sängkläderna och bäddmadrassen och mediciner och lite mat och allt möjligt.
Hon har proklamerad att hon är officiellt död nu.
Fast jag tror faktiskt inte att man är död när man har så mycket värk som Matte har nu.
Hon har också vägrat att äta och bara fått i sig en glass.
Och värktabletter.
Det här kommer inte bli en rolig natt.
Så mycket är säker.
Och jag kommer inte att förlåta i första taget.
Jag är fortfarande sur.
Och rädd.
Mjau!

Mjau, ni kommer knappt tro på vad jag måste berätta för er.
Idag efter frukosten började Matte bära ut krukväxterna i loftgången.
Bara det var konstig nog.
Inte för att jag gillar krukväxter.
Men Matte gillar ju dem.
Sedan kom paret som lånar oss lägenheten och plockade upp dem på en liten vagn och drog iväg med dem.
Jättekonstigt.
Men sedan.
Sedan kom de tillbaka och plockade med sig en kartong där Matte hade lagt i vinterkläder och skor.
OCH SÅ TOG DE MIN KLÖSTUNNA!
Fattar ni?
Min älskade klöstunna.
Borta.
Jag fattar ingenting.
Vad ska de med min klöstunna till?
Jag blev lite sur, gick till sovrummet och la mig i min fluffkoja.
Där låg jag i många timmar.
Matte kom och tittade på mig där jag låg och sade att det var ju fint att jag låg där men att det var fel dag.
Det förstod jag inte heller.
Om jag känner för att ligga där så är det väl rätt dag att ligga där?
Nu har jag dock fått nog av knasiga tvåbeningar för idag.
De är hemsk tröttsamma, om ni frågar mig.
Mjau!

Mjau, ikväll var Matte borta i tre timmar.
Jag är van med onsdagseftermiddagarna.
Men idag är det ju fredag.
Hon var på middag hos paret som lånar oss lägenheten under stambytet.
Hon fick både mat och lite information om lediga skåp i lägenheten, diskmaskinen, elskåpet och wifi.
Vad hon behöver och inte behöver ta med sig.
När hon kom hem med nycklar till slut så betedde jag mig som om hon hade varit borta i tre dagar istället.
Jag hade varit lite rädd att hon hade övergett mig i den halvtomma lägenheten...
Matte säger visserligen att hon aldrig skulle överge mig.
Men saker kan ju hända.
Under våra år tillsammans har hon två gånger åkt iväg till akuten och varit borta många timmar.
Så man vet ju aldrig.
Jag känner på mig att det kommer hända mycket de närmaste dagarna.
Och jag vet inte riktigt om jag vill vara med.
Varför kan inte allting vara precis som alltid?
Jag vill inte!
Men Matte säger att vi kommer att ta oss igenom det tillsammans.
Mjau!

Mjau, idag har Matte plockat ner lampor och kuddar.
Även min favoritkudde på soffryggen.
Och den långa, draperade ljusslinga på väggen bakom soffan.
Först tog hon dock bild på den så att hon kommer ihåg hur den var draperad.
Annars kan det vara svårt att göra på samma sätt om några månader.
Det börjar faktiskt bli rätt otrevlig här hemma.
Jag försökte att ligga på soffryggen ända, men det var inget mysigt.
Dessutom har det börjat låta några lägenheter bort där de redan har börjat med stambytet.
Fast det låter som om det var i en lägenhet bredvid eller ovanför.
Verkligen inget mysigt alls.
Mjau!

Mjau, idag tog Matte inte en enda bild på katthemmet.
Hon filmade visserligen en snutt eftersom katten som hon lekte med kvittrade så väldigt söt.
Hon inbillade sig efter ett tag att fjädervippan var en riktig fågel.
Så det blev en massa "eck eck eck"...
Men tyvärr hördes det inte riktigt på filmen.
Sedan kom Matte hem och var helt slut.
Hon fick bara i sig lite mat och sedan såg jag till att hon gick och la sig på en gång.
Jag stannade kvar en stund och spann för fullt i hennes öra.
Sedan gick jag ut på balkongen.
När Matte till slut vaknade till var det mörkt och jag hade kommit tillbaka och snarkade bredvid henne.
Ingen av oss hade lust att gå upp.
Men Matte var både törstig och kissnödig och behövde ta sina mediciner.
Och när Matte går upp så gör jag ju också det.
Vi ska dock strax lägga oss igen.
Vi är båda väldigt trötta och jag vill, som varje onsdag, bara vara nära hela tiden.
Just nu vet Matte inte riktigt om hon kommer orka ta sig till katthemmet nästa vecka.
Och eventuellt även veckan därpå.
Hon är så fruktansvärd trött efter allt packandet.
Och än är det inte klart.
Dessutom måste hon flytta på en massa saker nästa vecka.
Och sedan plasta in allt i vår lägenhet.
Det låter inte kul.
Mjau!

Mjau, Mattes teve har tagit en paus igen.
Den gör det ibland, några veckor åt gången.
Sedan fungerar den plötsligt igen.
Tydligen behöver den semester regelbundet.
Matte tycker att det är en aning irriterande.
Men bara en aning.
Oftast finns det ändå inget att titta på.
Jag känner igen problematiken.
Min teve består ju av balkongen och utsikten därifrån.
Det är inte så ofta det finns något spännande att titta på.
Ibland finns det något läskig som stora måsar i närbild, eller störiga grannar.
Då väljer jag att avbryta programmet och springa in.
Men idag kom det äntligen ett program i min smak.
Det var en sädesärla som på något sätt hade tagit sig genom nätet och nu inte hittade ut.
Men just när jag skulle ta mig en riktig när blick så stängde Matte balkongdörren framför näsan på mig.
Ja, hon kan vara riktigt elak ibland...
Så jag var tvungen att sitta innanför glaset och titta på det paniska fladdret.
Tänk så roligt det hade varit att hjälpa den där fjäderkottletten att lite mer...
Eller att få leka med den.
Suck.
Aldrig får man ha riktigt roligt.
Mjau!

Mjau, jag har lurat Matte!
Någon gång under den gångna natten gick jag och åt godiset som låg i klämburen.
Sånt kan man naturligtvis bara göra när Matte sover.
Så hon inte får konstiga ideer...
Sedan kom hemtjänsten och städade.
Och när jag släpptes ut ur sovrummet igen så var den stora blåa mattan borta.
Ännu en sådan där förberedelse.
Förresten, vet ni vad hemtjänsten hittade bakom soffan när de tog bort mattan?
Mitt hemliga förråd av bollar!
Matte bara skakade på huvudet när antal bollar kom upp i nio stycken.
Men jag förstår inte riktigt.
Det pratas ju hela tiden om beredskap.
Att man ska ha ett förråd av vissa saker ifall det blir kris.
Eller strömavbrott.
Tänk om det händer något och mina andra bollar försvinner?
Klart jag måste vara beredd på kritisk låga bollnivåer och ha ett litet beredskapslager.
Fattar ju vilken katt som helst.
Gud förbjude att jag skulle vara utan bollar någon dag i mitt liv...
Jag vill avsluta med att önska Cornelia lycka till hos veterinären imorgon.
Om hon nu fastnar i buren och kommer dit.
Kämpa, Cornelia!
Mjau!

Mjau, det är ansträngande att packa ihop halva lägenheten.
Ansträngande för Matte eftersom hon är kronisk sjuk och bara det är ett heltidsjobb utan ledighet eller semester.
Och ansträngande för mig som hela tiden försöker att hjälpa till.
Så snart Matte sjunker ner i soffan så följer jag efter och lägger mig tätt intill.
Kräver gärna lite gos också.
Sedan somnar jag av ren utmattning.
Men när Matte reser sig upp igen så går jag det samma.
Oftast i alla fall.
Någon gång emellanåt tillåter jag mig att ligga kvar.
Ibland undrar jag om katter kan få utmattningssyndrom...
Igår kväll hade vi strömavbrott.
Som tur var så var Matte ganska väl förberedd för situationen med stearinljus, ficklampa och en powerbank med ljusfunktion.
Det var en himla tur för det var helt beckmörkt i hallen, badrummet och sovrummet.
Så kompakt att inte ens jag kunde se något.
Då tände Matte powerbanken och ställde den i badrummet.
På det viset blev det mycket lättare även för mig.
För ni vet väl om att även om katter kan se i mörkret så fungerar det inte riktigt när det är fullständig mörkt.
Mjau!