Mjau, för drygt tio år sedan nätade Matte in vår dåvarande balkong.
Och naturligtvis älskade jag det.
Så jag bjuder på en riktig gammal bild.
Den dök upp i Mattes facebokminnen.
I samband med bilden fanns det även en konversation där någon ifrågasatte att Matte hade adopterat mig.
Någon som tyckte att det var vettigare att ta en random kattunge istället för en störd katt.
Och som uttryckte tvivel på att jag någonsin skulle bli gosig och klängig överhuvudtaget.
Tillåt mig att skratta...
Matte kan ju knappt ta ett steg utan mig!
Visst, vid tiden för inlägget hade jag bara bott i 5 månader hos Matte.
Men jag visste redan att jag älskade hennes lägenhet och leksakerna i den.
Och Matte var hopplöst förälskad i mig oavsett utveckling.
Dessutom hade vi nog båda två redan bestämt oss för ett långt och lyckligt liv tillsammans.
För det behövdes bara tid, tålamod och mycket kärlek för att få den här "störda" katten att bli världens gospropp...
Visst tog jag lite tid på mig.
Men allt som som ska bli riktigt bra behöver tid.
Och numera är vi ett oslagbart team.
Mjau!