Mjau, de där små fjäderkotletter fortsätter med sina kamikaze-uppdrag här på balkongen och retar gallfeber på mig!
Någon dag ska jag få tag i en, jag lovar.
(In your dreams, säger Matte.)
Idag försvann den sista snön och det är lite synd eftersom de syntes extra bra mot den vita bakgrunden.
Jag har försökt att tjattra med dem ett otal gånger men de är så himla självupptagna och svarar aldrig på mitt tilltal.
Ibland undrar jag om de inte kan se mig där på andra sidan glaset.
För de ignorerar mig fullständigt.
Om de kan se mig så vet de på något sätt om hur fönsterglas fungerar och att jag inte kan komma åt dem.
Väldigt irriterande hur som helst.
Häromdagen lyckades Matte att fota lite.
Inte det enklaste eftersom de där munsbitarna hela tiden är i rörelse.
Det är ett permanent hoppande och flaxande.
Jag fattar ärligt talat inte hur de orkar.
Även om jag gillar att hoppa och studsa runt ibland så vill jag verkligen inte göra det hela dagen...
Jag råkar veta att Matte någon gång för mycket länge sedan hade en liten fjäderkottlett som husdjur.
Hon fångade in den eftersom det inte var en sort som förekommer naturligt i den här faunan.
Den fick bo med henne i några år och den gillade att vara nära och att vara med precis som jag gör.
Så synd att det var så länge sedan.
Jag hade gärna träffat den.
Jag hade säkert tyckt om den...
Mjau!