Mjau, nu har Matte och jag trappat upp kampen om fåtöljen.
Vi vill både sitta där.
Jag brukar paxa den redan när Matte fortfarande äter frukost.
Och så snart hon stänger balkongdörren.
Jag har fördelen att jag är snabbare än Matte.
Matte däremot kör med fula knep.
Hon kan skaka på godisburken för att få mig att lämna min sittplats.
Eller så går hon mot sovrummet för då kommer jag alltid springande.
I värsta fall är hon elak och puttar på mig till dess att jag hoppar ner.
Och generellt passar vi på varandra.
När jag reser på mig sätter Matte sig.
Och när hon reser på sig sitter jag där innan hon ens har hunnit gå därifrån.
Varför jag vill sitta där?
För att Matte tycker om platsen.
Om Matte sitter där är det en bra plats.
Det finns en till fåtölj men där vill inte Matte sitta.
Så därför vill inte jag sitta där heller.
Igår kväll fick hon dock sitta där eftersom jag vägrade att dela med mig.
Matte trodde att jag skulle resa mig någon gång.
Eller att jag skulle komma över till henne.
Men det gjorde jag inte.
Jag njöt i fulla drag av favoritfåtöljen i många timmar!
Ibland tittade jag bort mot Matte och blinkade lite överlägsen...
Det finns naturligtvis en bra kompromiss.
Att ligga i Mattes knä är väldigt trevligt och värmar bra.
Det skulle vara den bästa lösningen om Matte kunde sitta lika stilla som fåtöljen.
Men det gör hon inte.
Det är små rörelser nästan hela tiden.
Och rätt vad det är ska hon resa sig upp för att hämta något eller gå på lådan.
Så hon är lite smått jobbigt emellanåt.
Åt andra sidan kan inte fåtöljen luta sig över mig och ge mig smällpussar på huvudet...
Svårt val det där.
Mjau!