Mjau, Matte klagar en hel del på att jag nästan ständigt går precis framför hennes fötter.
Fast hon lovade för många år sedan att aldrig göra det.
Ni vet, då när jag var en skyggis.
Nu låter det istället så här:
- älskling du är i vägen
- älskling släpp fram mig
- men älskling snälla
- husch husch fortsätt att gå
Sånt där i olika varianter.
Fast jag bara försöker att hjälpa till.
Och jag är medveten om att jag hjälper med livet som insats.
För rätt vad det är så snubblar Matte över mig.
Så det händer att jag får en ofrivillig spark eller i värsta fall så trampar Matte på min tass.
Oftast händer det när jag är lite spontan och hoppar fram lite snabbt eller oväntat när Matte har börjat röra sig och kanske bär på något eller tittar åt ett annat håll.
Naturligtvis ber Matte alltid väldigt mycket om ursäkt när det händer.
Och jag är sällan sen att förlåta henne.
Sedan är jag direkt framför hennes fötter igen.
Som om ingenting har hänt.
Matte påstår att jag är oförmögen att lära mig konsekvensanalys.
Tsss...
Ska hon säga.
Vilket ord förresten.
Kan man äta det?
Hon som gång på gång överanstränger sig och måste få husarrest.
Jag undrar vem det egentligen är som har svårt att lära sig.
Man ska inte kasta sten i glashus, har jag hört.
Så jag sparkar bara bollar i lägenheten.
Och för övrigt är jag faktiskt purrfekt.
Mjau!