Mjau, då har hon gjort det igen.
Matte alltså.
Nu har hon gjort ännu fler katter drogberoende.
Hon kan bara inte låta bli att ta med sig en av mina gamla kattmyntakuddar när hon är kattvakt.
Och Simon och Sonja blev helt till sig!
Skygga lilla Sonja glömde sig lite och hann slicka ordentligt och kasta sig på sidan med kudden innan brorsan kom och snodde den från henne.
Typisk storebror, säger Matte som har en egen som inte tycker om katter.
(Lyckligtvis bor han på andra sidan jorden så jag slipper träffa honom!)
Men lite senare tog Matte fram en av mina gamla pip-möss och då blev Simon helt galen.
Han sprang runt och kickade på den.
Han bar runt den i munnen, kastade iväg den och sprang efter.
Matte satte sig i köket och drack te i lugn och ro och njöt av den fina utsikten.
Men hela lägenheten ekande av pipande...
När han hade lugnat ner sig så började det pingla istället.
Först lite försiktigt men sedan mer och mer.
Det var Sonja som blev förtjust i en boll med pingla i.
Så nu har Matte lite ont i huvudet...
Men nu är det bara en dag kvar.
Sedan är Matte bara hemma igen. Och bara min!

Mjau, idag har Matte varit otrogen i fem timmar igen.
Stygga Simon har sett till att hon har haft händerna fulla.
Han är en typisk forskningskatt som ska undersöka tyngdkraften hela tiden.
Det är både bestick från diskbänken och posten på bordet och en massa andra saker som han har kickat över kanten idag.
Dessutom har han legat mycket och länge i Mattes knä på rygg och haft det sååå mysigt...
Själv har jag blivit apatisk här hemma.
Jag har inte ätit medan Matte var borta.
Men det tar hon inte alls på allvar!
Nu ligger jag bredvid henne i soffan och bevaka henne.
Jag som är så väluppfostrad och respekterar Mattes saker!
Som inte kickar allt över bordskanten...
Det var ett bra tag sedan jag fick dela med mig av Matte.
Nu när hon har färdtjänst kan det tydligen hända ibland.
Men alltid bara några få dagar.
Sedan blir Matte alldeles för trött.
Det är en tröst i alla fall.
Naturligtvis blir det bilder på Simon.
Simon som tar hand om posten, skulle vi kunna kalla det...

Mjau, nu är Matte otrogen igen!
Jag var inte särskilt orolig när hon åkte iväg.
Hon brukar ju komma hem inom två timmar om hon ska till läkaren eller sånt.
Men jag tyckte ändå att det var lite misstänksamt att hon packade ner en matlåda, tepåsar och lite choklad...
Och mycket riktigt, två timmar kom och gick utan några spår av Matte.
Och tre timmar.
Och fyra timmar.
Håll i er nu - det tog över fem timmar innan hon behagade dyka upp igen!
Och då var hon helt slut.
Inte för att jag satt och och väntade.
Jag hade gått och lagt mig och gav henne inte så mycket som ett ögonkast...
Hon får då allt skylla sig själv!
Tydligen hade hon lekt och gosat järnet.
Och njutit av den fina utsikten.
Själv tänker jag sura ett tag till.
Så det så.

Mjau, eftersom Matte är avundsjuk på min fina päls så försöker hon att efterlikna mig.
Med grå morgonrock, grå pyjamas, gråa strumpor och de gråa katt-tofflorna.
Och så tror hon att hon är lika fin som jag...
Om ni frågar mig så är hon inte det.
Inte ett dugg!
Hon bara härmar och aper efter.
Och även om morgonrocken är grå och mjuk och varm så kan den inte jämföras med min päls.
Min päls är det finaste som finns!
Den sitter fast i alla väder och alla lägen.
Och i solen ser den ut som silver.
Kanske det är därför som Matte tycker att jag är så värdefull!
Jag är hennes lilla silver(s)katt.
Visserligen finns det guldkatter också.
Men tala är silver och tiga är guld.
Om jag hade varit en guldkatt så hade det inte funnits någon blogg...
Men eftersom jag är silver så talar jag.
Varje dag!
Fattar ju vem som helst.
Mjau!

Mjau, jag har vant mig vid tofflorna.
Matte går inte runt så mycket med dem.
Men hon gillar att ha på dem när hon halvligger i soffan.
Då behöver hon inte ha fötterna under filten och det gör att jag får lite mer plats i min tur.
De är egentligen inte så farliga.
De varken jamar eller fräser eller gör andra dumheter.
Annars skulle de få smäll på sina tjocka huvuden...
Så de vet att det är bäst att de uppför sig.
Här ligger vi allihopa i soffan och myser.
För vad gör man annars en kväll i november?

Mjau, det är många bollar i luften just nu.
Eller kanske strumpor.
Matte har rotat i en stor kattong och plockat fram en massa strumpor och fotat dem.
Strumporna luktar främmande katt.
Och något annat.
Matte säger att det är rök.
Cigarettrök.
Den lukten gillade jag inte!
Men strumporna ska ändå inte stanna här.
De ska säljas och pengarna ska användas till behövande katter.
Det tycker jag är bra!
Själv har jag också många bollar i luften.
Eller kanske inte i luften...
Men i tunneln!
Så det så.

Mjau, tydligen är det årstiden för spökhistorier nu.
När man sitter i mörkret och viskar så att morrhåren kullar sig av spänning.
Visserligen kan vi katter se betydligt bättre i mörkret än tvåbeninarna.
Men så är vi ju också rädda för andra saker.
Ikväll tänkte jag berätta den läskigaste spökhistoria jag vet.
Eller förresten - den läskigaste historia som jag vet är att vara hemlös, hungrig, frusen, sjuk och fruktansvärt rädd.
Och den är alldeles för lång.
Dessutom vill jag inte tänka på det.
Så jag berättar den näst-läskigaste spökhistoria jag vet.
Det räcker mycket bra med den.
Jag vet att vissa av er, som Nallis till exempel, inte kommer att bli rädda.
Men de flesta kommer att rysa ordentligt med mig.
Så håll i er...