Mjau, vi råkade visst somna på soffan ikväll.
Matte påstår att hennes huvud sitter lite snett nu.
Det tror jag vad jag vill om.
Åt andra sidan är hon lite snett lite överallt faktiskt...
Själv är jag naturligtvis purrfekt.
Ni trodde väl inget annat?
Mjau!

Mjau, som ni vet så är jag en hård arbetande katt.
Och jag är i tjänst nästan dygnet runt.
Att följa med Matte överallt i lägenheten och framför allt visa vägen, försöker styra henne dit jag tycker att vi ska gå och dessutom se till att hon går långsamt och försiktigt - det är en av mina viktigaste sysselsättningar.
Därför blir jag väldigt glad när jag ser att jag inte är den enda som jobbar på.
Världen över tar katter sitt ansvar att visa sina tvåbeningar vägen i hemmet.
Hur skulle alla dessa människor klarar sig annars?
Det känns skönt att vara en liten del av något stort.
Det får mig att orka gå upp mitt i natten, mitt i matkoman eller mitt under en myntaberusning.
För den goda saken skull.
Mjau!

Mjau, ibland undrar jag varför Matte har köpt en grå klöstunna till mig.
Missförstå mig rätt - jag älskar min klöstunna!
Men den gör mig samtidigt ganska så osynlig.
Jag vet inte hur många gånger Matte har letat efter mig eller undrat vart jag tagit vägen.
Hon blir mycket konfunderad minst en gång i veckan.
Och när hon till slut ropar på mig (jag är ju en snäll flicka och kommer nästan alltid när Matte ropar) så verkar det som om jag kliver fram från tomma intet helt plötsligt.
För att jag har varit osynlig.
I alla fall för Matte.
Kan ni också bli osynliga?
Jag har en hel del platser att ligga på om jag nu inte vill ligga tätt intill Matte, vilket naturligtvis är absolut bäst.
Men det är inte svårt för mig att bli osynlig.
Kan ni se mig på bilden till exempel?
Mjau!

Mjau, eftersom vi är fortfarande trötta så har jag inte riktigt något att säga idag.
Sånt händer ibland.
Istället kan ni ta och titta på en fin bild istället.
Det är ju ändå fredag.
Mjau!

Mjau, idag har det varit lugna puckar - jag menar pinnar och bollar och möss.
Jag leker ju inte med puckar.
Både Matte och jag har varit väldigt trötta efter en ansträngande vecka.
Ja, för vår del räcker det med två ansträngande dagar.
Dessutom hade vi städ och tvätt i måndags.
Och ja, det krävs inte nödvändigtvis att det är vi som anstränger oss för att vi blir trötta.
Så idag har vi tagit det extra lugnt.
Sovit en hel del och inte gjort något alls resten av tiden.
Gosat, varit nära.
Jag lade mig till exempel på Mattes hår för att vara säker på att hon skulle ligga kvar med mig.
Och en annan timme låg jag med huvudet i hennes hand och höll dessutom fast hennes hand med tassen.
Mer än så behöver man inte.
Mjau!

Mjau, idag var det dags igen.
En lugn och stilla förmiddag förvandlades till fasa när fasadtvätten nådde fram till oss.
Plötsligt kom det en skylift som fick mig att stelna till en stirrade staty.
Jag kunde helt enkelt inte röra på mig.
Fasan förlamade mig på något sätt.
Så småningom dök en korg upp med en gubbe i.
Och sedan var det som om det blev ett plötsligt kraftigt skyfall.
Det bröt till slut förtrollningen och jag sprang därifrån.
Som vanligt tog jag min tillflykt till sovrummet.
Och när Matte hade gått hemifrån så somnade jag av ren utmattning.
Jag vaknade inte förrän Matte kom hem igen.
Och jag krävde mycket godis som kompensation för de senaste två dagarna.
Det var nog det minsta som jag kunde begära, eller hur?
Mjau!

Mjau, idag var det en mycket jobbig dag.
Man kan ju tro att nu när balkong-säsongen har börjat så skulle jag kunna ha en trevlig dag ute.
Men nej, så blev det inte alls.
Dels finns det utanför balkongerna ett irriterande motorljud som kommer närmare för varje dag och idag var de nästan framme hos oss.
Matte säger att de tvättar husfasaden med högtryck.
Imorgon kommer de nog hit.
Då kommer jag att dö igen.
Men idag kom det istället en granne som Matte är kattvakt åt ibland.
Och hon hade en borr med sig.
Sedan borrade hon hål på balkongen.
Matte har nämligen tröttnat på att nätet är uppsatt med fästkuddar som lossnar efter ett tag.
Men vet ni hur fruktansvärt det låter när man borrar i betong?
Jag blev så livrädd av ljudet att det inte räckte med att gömma sig i sovrummet.
Jag gjorde så som jag gjorde när vi precis hade flyttat hit och jag var generellt rädd och osäker.
Jag kröp in under kudden i min fluffkoja.
Där tror jag inte någon kan komma åt mig.
Inte ens en betongborr.
Det krävdes lite övertalning från Mattes sida för att få mig att komma fram igen efter de två timmar som det tog.
Matte hade faktiskt garderat sig med öronproppar eftersom hon är så ljudkänslig.
Hon var ju ändå tvungen att vara med där ute och räcka fram saker och sånt.
Efteråt var hon så slut att hon efter lite mat ramlade direkt i säng.
Så ni förstår nog att det var en KATTastrofal dag helt enkelt.
Och jag som trodde att vi skulle fira lite istället.
För ikväll är det faktiskt exakt 6 år sedan jag blev en tryggis på riktigt.
Det var första gången som Matte fick klappa mig!
Det satt ju väldigt långt inne för mig.
Men sedan dess har jag varit hur gosig som helst.
Mjau!

Mjau, idag var det både varmt och soligt.
Så jag har faktiskt legat ute på balkongen.
Äntligen!
Sedan blev jag fruktansvärt hungrig och åt upp all mat som fanns framme, både blötmat och torrfoder.
Och sedan däckade jag totalt.
Det kanske blev lite väl mycket frisk luft.
Även Matte vågade sig ut en stund.
Men hon höll mest på med att puffa ut kiselpulver längs med husväggen för att mota Olle i grind, som hon sa.
Olle är då alltså alla myror som vaknar nu och vill ta sig in i vår lägenhet.
Till exempel för att äta av min mat.
Eller för att irritera Matte.
Myror kan vara rätt lustiga att titta på ibland.
Men de är också väldigt oförskämda.
Mjau!