Mjau, igår hade jag väldigt mycket energi.
Så jag letade fram min enda hårda boll som gömde sig längst in under tevebordet.
Den rullar som bara den och låter helt underbart mycket.
Jag rullade runt den i hela lägenheten till Mattes stora glädje, tror jag...
Jag drog även fram en stor spindelväv med två döda spindlar i ur något hörn.
Den levande spindeln hann tyvärr smita.
Jag tänkte att Matte kanske skulle inspireras av min livsglädje.
Men hon log bara lite och låg kvar i soffan.
Så när jag hade vilat och funderat lite kom jag fram till en bra idé.
Jag gick till asken med mina julklappar från tant Lotta och plockade upp muslingen.
Jag började lite oförargligt att visa den runt i lägenheten.
Den är ju ändå ny här hemma och då brukar alla leksaker få en rundtur.
Sedan fokuserade jag på köket.
Inte för att jag ville bjuda muslingen på mat dock...
Jag tror att Matte fattade mycket snabbt vad som var i görning.
För hon suckade "nä men Mimmi, inte ska du väl...?"
Men jo, det var precis det jag skulle!
Jag dribblade med den darrande muslingen runt vattenskålen för att sedan med bestämd tass kasta in den i vattnet.
Sedan tittade jag begrundande på mitt verk, tryckte till muslingen ännu mer under vattenytan, vände på tassen och gick därifrån.
Jag kastade en nöjd blick på Matte som himlade med ögonen.
Naturligtvis missförstod Matte det hela med flit.
Hon fattar inte att i den kattiska mytologin måste man regelbundet offra till kattgudarna, särskilt i början av ett nytt år.
(Men jag skulle aldrig offra min myntabanan eller något annat fint.
En obetydlig liten musling är däremot purrfekt för ändamålet.)
Matte tror dock inte på kattgudarna.
Så hon fiskade upp muslingen och torkade den med hushållspapper.
Jag antar att kattgudarna är förargade nu...
Men jag vet inte vad detta får för konsekvenser.
Be för mig är ni snälla.
Mjau!