Mjau, ibland måste man pratar allvar.
Min Matte är ju kronisk sjuk och även om hon är färdigvaccinerad sedan en månad så vet man ju inte riktigt hur framtiden blir.
Och det vet man ju faktiskt aldrig, även om man är ung och frisk.
För det kan hända alla katter i värsta fall - att en älskad tvåbening plötsligt inte finns mer.
Och vad händer då?
Jag vet att det är jobbigt att tänka på.
Men det är väldigt bra att ha en plan ifall det skulle hända.
Så att man inte hamnar hos närmaste veterinär och får den sista sprutan.
Matte och jag hade en lång diskussion om detta i vintras.
Vi pratade om olika möjligheter i flera veckor.
Men till slut kom jag fram till att ifall det värsta skulle hända så skulle jag vilja bo hos tant Paula.
Där får man vara precis som man vill vara.
Oavsett om man är skygg eller trygg eller mitt emellan.
Och jag går ju inte så bra ihop med andra katter, men jag skulle kunna få ett eget rum.
Dessutom finns det en stor innätat balkong.
Och tant Paula är snäll.
Så Matte ringde till tant Paula och pratade med henne.
Och nu känns det mycket bättre både för Matte och för mig.
Hur är det för er?
Vet ni vart ni skulle ta vägen?