Mjau, vissa dagar vill jag absolut inte titta på hemtjänsten.
Och vissa dagar är jag lite över-modig.
Som idag.
Trots städningen så kom jag fram när Matte öppnade dörren och plockade fram mina leksaker.
Jag fick mat och sedan gosade vi i soffan i väntan på att hemtjänsten skulle komma med den torra, vikta tvätten.
Det tog en bra stund så jag trodde definitivt att faran var över.
Men då knackade det på dörren.
Smart drag att knacka istället för att ringa på.
När Matte gick för att öppna gömde jag mig under soffbordet.
Matte lekte förrädare och lyfte på duken.
Det tyckte jag inte var så sjysst egentligen.
Och när hemtjänsten bar in kassen med tvätt fram till lilla hallen gjorde jag en flygande sorti mot sovrummet.
Bara för att tvärnita precis innan, vända mig om och titta på hemtjänsten.
När även Matte anslöt satte jag mig ner och låtsades avslappnad.
Jag höll ju i alla fall pandemi-säkerhetsavstånd.
Dessutom kunde jag på ett ögonblick retirera in i sovrummet om det skulle behövas.
Men jag satt kvar.
Till slut var det hemtjänsten som gick.
Och då sprang jag som så ofta ut i hallen mot dörren för att undersöka alla kvarlämnade dofter.
Nu tror jag faktiskt att hemtjänsten verkligen har fattat att jag faktiskt bor här.
Och att Matte inte bara låtsas att hon har en katt här hemma...
Mjau!