Mjau, idag var det en sådan där hemsk dag när snabeldraken skäpptes lös.
Den skrek och väsnades som vanligt helt orimligt mycket.
Men helt plötsligt blev den tyst.
Och det var inte för att den hade blivit inspärrad igen.
Den arbetsvägrade!
Det byttes påse.
Det byttes filter.
Det konstaterades att den var alldeles för varmt.
Den fick vila sig.
Efter en halvtimme var den fortfarande för varmt och fortsatte med att arbetsvägra.
Hemtjänsten var tvungen att sopa resten.
Det bestämdes att den skulle stå framme tills den var svalt igen.
Visserligen utan slang och munstycke.
Så den var inte ett dugg farligt, enligt Matte.
Som om jag skulle gå på det!
Jag fick en mindre chock när jag såg snabeldraken.
För även om jag inte sett honom på ca 2,5 år sedan, när Matte slutade att städa själv, så kom jag ju mycket väl ihåg hur han såg ut.
Och jag gillar inte den synen!
Matte hade lite roligt åt att jag gick så långt bort från snabeldraken som rummet tillät.
Men jag är ju inte dum.
Dels vet man inte om han bara låtsas.
Och dessutom lever vi i en pandemi.
Det sägs ju hela tiden att man ska hålla avstånd till alla utom den närmaste familjen.
Och dit räknar jag verkligen inte snabeldraken!
Hur ska man veta att han inte har blivit smittad?
Jag bara undrar?
När Matte vaccinerade sig förra veckan så fick hon ju också överhettning (feber) och hennes motor vägrade att fungera.
Jag är en smart katt.
Jag kan dra mina egna slutsatser.
Jag vill verkligen inte bli smittad!
Och jag drog en stor suck av lättnad när Matte efter drygd 2 timmar bestämde att han kunde stängas in i skåpet igen.
Hon kollade inte om han fungerade igen med hänsyn till mig.
Så nu vet vi inte.
Men vem har inte kryat på sig efter 3 veckor i ett städskåp liksom?...
Så det så.
Nu kan jag röra mig fritt här hemma igen och leka och skräpa ner.
Precis som det ska vara.
Mjau!