Mjau, ibland har jag mardrömmar.
Har ni också det?
Jag menar riktigt hemska drömmar om saker som har hänt när jag var hemlös.
Ibland undrar jag om även katter som föds i trygghet och aldrig måste kämpa eller flyr för sitt liv också har mardrömmar?
Matte väcker mig ibland när jag morrar eller klagar i sömnen.
Det är mindre behagliga drömmar.
Men mardrömmar är något mycket mer hemskt.
Då sover jag i godan ro, bredvid Matte i soffan eller på hennes arm i sängen.
Och plötsligt rycker jag till, mycket kraftigt och med hela kroppen.
I samma ögonblick hoppar jag upp av skräck, landar på tassarna, hoppar ner och gömmer mig under sängen eller soffan.
Allt detta tar bara en sekund.
Matte brukar lugna mig och jag inser ganska snart att jag bara har drömt.
Att jag egentligen är i säkerhet och djupt älskad.
Det är underbart att inse det.
Senast det hände stoppade Matte mig innan jag hann hoppa ner.
Det var skönt.
Det är skönt att det inte är på riktigt.
Men jag hoppas att jag slipper mardrömmar snart.
Det är så ansträngande att vara livrädd, även om det egentligen inte är farligt.
Och jag är ju inte så särskild rädd av mig längre annars.
Ingen som ser Matte och mig kan tro att jag har varit en utefödd megaskyggis.
Som tog 3 år på sig att bli trygg.
Men det förflutna finns där någonstans i det undermedvetna och ibland spökar det.
Mjau!