Mjau, vi gör just precis ingenting.
Överhuvudtaget.
Det verkar liksom inte vara någon mening med det.
Matte försökte att vara lite duktig och började plocka ur en flyttkartong.
Men då smällde det direkt till i hennes rygg och hon fick så ont att hon fick sluta direkt och lägga sig ner.
Tvåbeningar verkar inte vara så stabilt bygda som vi katter som kan vrida oss i en halv spiral utan att få minsta ont i ryggen.
Så nu måste jag gosa och trösta lite extra mycket igen.
Men det gör jag ju så gärna.
Jag ryckte in på ett extra pass i natt också när Matte inte kunde sova.
För om hon ändå ligga vaken kan man väl passa på att gosa lite extra?
Matte tyckte visserligen att det var tillräckligt varmt i sovrummet redan utan min kroppsvärme tätt intill henne.
Och hon mumlade något om att det inte var lättare att somna när jag tryckte baktassarna rakt in i hennes mage...
Men vem bryr sig om såna petitesser?
Hon kan skatta sig lycklig som har mig som alltid ställer upp på henne!
Det går knappt att komma ihåg att jag har varit en megaskyggis en gång i tiden.
Tänk att det fanns en tid då jag var rädd för Matte och inte alls ville bli klappad.
Verkligen tur att jag kom på bättre tankar till sist.
Och vad hittar ni på medan vi ligger och latar oss och gör ingenting?
Berätta!