Mjau, nu ska ni få höra vad som hände igår.
Det är lika bra att berätta hela historien eftersom jag ändå ämnar ta detta till kattdomstolen.
Det borde finnas lagar som förbjuder servicepersonal att flytta.
Särskilt att flytta långt.
Vi hade det ju bra där vi bodde.
Det tycker i alla fall jag.
Men jag visste ju att något var på gång när det dök upp en massa killar och tömde vår lägenhet i måndags.
Och mycket riktigt - tidigt på tisdag morgon satte Matte på sig morgonrocken och arbetshandskar.
Hon lyckades avleda mig med mitt skosnören och plötsligt greppade hon tag i mig och bar mig till transportburen som stod på högkant i ett hörn.
Då fick jag panik!
Inte för att bli lyft eller för att Matte bar arbetshandskar utan för att hon försökte stoppa ner mig i buren.
Hon höll mig mycket hårdare än vanligt men jag är ju halare än en ål och Matte hade ingen chans mot mitt sätt att både vrida mig vild och samtidigt sparka så pass att burdörren lossnade och flög iväg.
Sedan flög jag också iväg - i ilfart till sovrummet för att gömma mig under sängen.
Matte lockade och bönade och bad men jag lät mig inte bevekas en millimeter.
Matte vandrade nervöst runt och spanade ut ur fönstret.
Efter ett tag kom två av de flyttkillarna som även hade varit med på måndag.
De stängde sovrumsdörren och lyfte upp sängen på högkant.
Jag försökte gömma mig ändå men det lyckades inte.
Så jag körde en kamikaze och rusade runt i rummet i racerfart inklusive långa hopp över sängen.
Killarna som också har katt blev riktigt impad av mig.
Och inte fick de tag i mig!
Men man kan inte rusa runt hur länge som helst, även om man är livrädd.
Dessutom är det faktiskt väldigt orättvist med tre stycken tvåbeningar mot en liten katt.
När jag blev lite trött försökte jag gömma mig i min fluffkoja som fanns kvar.
Vips satte någon ett kompostgaller mot öppningen!
Sedan kom en annan med transportburen och tryckte till från andra sidan.
Den tredje höll i fluffkojan.
Långsamt drogs kompostgallret upp men utan att jag hade minsta chans att rymma.
Så efter ett tag gav jag upp och gick över i transportburen.
Det gäller att inse när man har förlorat.
Alla tre tvåbeningar hjälptes åt att fästa gallerdörren ordentligt och sedan dra ett spännband i flera varv runt buren och snörde in den som ett paket.
Sedan lade Matte en sjal över buren medan killarna lastade in det sista och åkte iväg med allt vi äger.
Matte plockade ur kylen och frysen och sedan kom en annan tvåbening med bil och lastade in alla krukväxter förutom de största som hade fått åka med i flyttbilen.
Vi satte oss i bilen och jag fick sitta i Mattes knä i min bur.
Men det gjorde inte situationen ett dugg bättre, ska ni veta!
Jag var så fruktansvärt rädd.
Det här var del 1 av den långa resan.
Fortsättningen följer.
Mjau!