Mjau, jag är fortfarande ledsen.
Men när man är katt så är man lite mer pragmatisk än tvåbeningarna.
Jag krävde definitivt interaktivt lek av Matte idag.
Så hon fick kasta lite bollar.
Dessutom lekte vi tittut.
Det är också kul.
Jag är säker på att Saga leker med Wimsa uppe i molnen någonstans.
De har nog jamarroligt.
De fick både två ett fint kattliv.
Den ena i tre och den andra i tretton år.
Och det är väl det viktigaste?
Ett underbart liv och att man sedan slipper lida när man är för sjuk för att klara det.
Det är värre för tvåbeningarna.
De lever så mycket längre och de tänker ibland alldeles för mycket.
Gör allt så himla komplicerat.
Matte får ångest och ont i magen bara hon tänker på att även jag kan bli sjuk någon gång och lämna henne.
Men det hjälper väl inte att tänka på det?
Bättre att vara här och nu istället.
Och leka istället för att tänka!