Jag vet inte om det kallas för vårdkatt eller plåster - men jag håller mig väldigt nära Matte nästan jämt.
Jag följer henne från rum till rum och helst ligger jag tätt intill henne.
Om hon ligger och sover får hon vara ifred ibland.
Men jag håller mig nära och så snart det verkar som om hon vaknar så är jag där igen och plåstra mig på.
Jag tror nämligen att det är mycket viktigt för Mattes tillfrisknande att hon får klappa mig.
Klappa mig mycket!
Man skulle också kunna kalla det för bevakningstjänstgöring.
Jag har stenkoll på Matte och hennes förmåga att kunna klappa mig eller inte.
Förra natten låg jag tätt intill henne och med hennes arm löst omkring mig.
Dels tryckte jag huvudet mot hennes handled och baktassarna i hennes mage.
Eller så låg jag på rygg med bakhuvudet i Mattes hand och alla tassar uppslängd i hennes armveck.
Det var så mysigt att jag inte ville flytta på mig.
Ibland somnade Matte en liten stund och ibland jag.
Först efter nästan två timmar tyckte Matte att hennes arm nog skulle gå av när som helst, så hon var tvungen att dra in den.
Jag gillar mitt plåsterliv.
Och jag drar helt klart fördel av att Matte är rätt orörlig när hon har ryggskott.
Nu börjar Matte dock bli sakta men säkert lite bättre.
Det yttrar sig genom att hon ber mig om att fixa en kopp te eller att bre en smörgås...
Då drar jag åt plåstret lite och påminner henne om att jag ju inte får vara på köksbänken!
För jag har ju alltid rätt.
Och alltid den bästa ursäkten.
Och förresten behöver jag nog lite mera gos, om ni frågar mig.
Jag jobbar ju så hård!