Ikväll skrämde jag upp Matte ordentligt!
Ja, det är faktiskt inte så svårt...
Varje kväll när det är nästan mörkt - just nu runt klockan 20 - så ropar Matte att det är dags att komma in från balkongen.
Naturligtvis vet jag vad det gäller.
Och ofta är jag en snäll katt och kommer in.
Ibland måste Matte tjata lite.
Och vid enstaka tillfällen måste hon gå ut och sjasa in mig.
Då springer jag in som en blixt.

Men nu har jag ju kojan.
Och jag älskar den bara mer och mer för varje vecka.
Nu får Matte vattna blommorna utan att jag bryr mig.

Ikväll kom jag inte in.
Inte heller när hon gick fram till kojan.
Eftersom det var nästan helt mörkt kunde hon inte se så mycket.
Bara en kattkropp.
Inget huvud.
Fullkomligt stilla.
Då fick Matte panik!
Hjälp!!!
Är Mimmi sjuk?
Är Mimmi död???
Hon rusade in för att hämta en ficklampa.
När hon lyste in i kojan så lyfte jag på huvudet för att se vem störde min lugna tillvaro.
Jag ville helt enkelt inte gå in!
Punkt.
Men Matte är ju tyvärr lika envis som jag.
Hon kom mycket nära med ficklampan så hon nästan nuddade mig.
Då FRÄSTE jag åt henne och visade hela uppsättningen av mina fina vita vassa tänder...
Och sen gick jag in.
Sen kom Matte in och lade sig i soffan.
Men det tog ett bra tag innan hennes hjärta hann ikapp henne och lugnade ner sig igen.

Så då vet jag det.
Bästa sättet att skrämma Matte halvt till döds är att leka död en stund...

Hela sommaren har jag blivit översköljd av underbara foton på Facebook av utekatter.

Katter som ligger och rullar runt i gräset.

Katter som smyger sig på byten.

Katter som klättrar i träd.

Katter som ligger på en sten och solar.

Lyckliga utekatter överallt.

Man kan bli avundsjuk för mindre när man är en innekatt...

Men jag har också läst alla inlägg om katter som kommit bort.

Som inte kommit hem.

Som saknades.

Som blivit skadad.

Som blivit påkörd.

Som blivit misshandlad.

Som saknade ägare.

Mindre lyckliga utekatter.

Jag är ju som ni vet en innekatt.

Och jag kommer tillbringa resten av mitt liv som innekatt.

Det har jag ingenting emot efter allt jag varit med om.

Matte tycker ibland lite synd om mig.

Fast jag är så nöjd.

Anledningen att Matte väntade så länge med att skaffa katt igen var just att hon trodde att alla katter måste kunna gå ut för att vara lycklig. Och hon kunde inte tänka sig att släppa ut en katt i Stockholmsområdet.

Och vissa katter måste kunna gå ut.

Men långt ifrån alla.

Kattägare till utekatter kan tycker att ägare till innekatter förvägrar sin katt ett fullvärdigt liv.

Men livet ute är farligt för en katt nuförtiden.

Så jag är glad att jag är innekatt.

Och Matte är glad att hon slipper plocka fästingar och oroa sig halvt fördärvad.

Med lek, animation och sysselsättning är en innekatt lycklig.

Och har man en innätat balkong att tillgo så är det helt underbart!

Alla kattägare gör som de vill.

Det finns inget rätt eller fel.

Och det beror väldigt mycket på omgivningen runt hemmet hur man väljer vad som är bäst för katten.

Men glöm aldrig bort hur farligt det är ute!