När Matte är hemma kan man tokleka flera gånger om dagen.

Matte är bra på att leka med mig.

Men hon är mindre bra att fånga det på bild.

Vilket resulterar i en massa suddiga bilder.

Hon skyller på att jag rör mig för snabbt.

Men vaddå - hon ska ju leka med mig, inte fota.

Vid ett annat lektillfälle tidigare idag fotade hon inte.

Då satt hon vid datorn och jag låg mest på rygg.

Och när jag sträckte på mig så fick hon se något som hon inte tidigare sett.

Något som gjorde henne tårögd.

Mina ärr på magen.

Visserligen brukar jag ofta kasta mig på rygg och rullar runt när vi leker.

Men oftast har det varit på kvällen så då har belysningen varit för dåligt.

Men nu blev Matte nästan chockat.

Att det syntes så väl.

Vita streck mellan allt magfluff.

Vita streck som påminner om den värsta upplevelsen i hela mitt liv.

Men Matte, det hjälper inte att sitter här och gråter.

Det var ju länge sedan.

Jag mår så bra, så bra, så underbart nu!

Kom och fortsätt leka med mig.