Matte fryser.
Hon sitter i fleecejacka och filt i soffan och försöker titta på teve.
Men hon tycker att det är för kallt.
Bara för att jag kräver att balkongdörren är öppen så jag kan gå in och ut som jag vill.
Och så här dags är jag alltid ute.
Jag förstår inte vad hon klagar över.
Det är ju inte minusgrader än.
Frisk höstluft liksom.
Nu har hon även en kopp te att värma sig med.
Och ändå fryser hon.
Imorgon blir det tvättstugan, då lär hon svettas så det räcker och blir över.
Då kommer hon också klagar.
Tvåbeningarna alltså...
Mjau!

När Matte kommer hem från jobbet och är så trött att hon lägger sig på en gång för att ta en tupplur.
Det är helt okej ett tag.
Visst.
Men till slut blir man ju orolig - lever hon fortfarande?
Då hoppar man upp på andra sidan sängen och smyger fram mot henne.
Ställer sig på kudden som ligger bredvid hennes kudde.
Iakttar henne någrann.
Då öppnar hon ögonen och ler mot mig!
Mission completed.
Hon lever.
Hon är vaken.
Bra.
Jag vill ha blötmat.
Och sedan en lekstund tack.
Kom igen nu, Matte!!!