I förmiddags höll jag på att dö under soffan.
Nu håller Matte på att dö på soffan.
Tänk vad vi bytte roller inom några timmar...

Det här har varit en av de värsta dagarna i mitt liv.

Jo, jag har varit med om mycket värre.

Men här hos Matte då.

Helt klart värst.

Matte vaknade klockan 7 imorse och bestämde sig för att somna om.

Jag följde hennes exempel.

Har man sovmorgon så har man.

Och hantverkarna skulle komma på torsdag morgon.

Så det var ju lugnt.

Trodde hon.

Då har hon efter över 40 år fortfarande inte fattat att det aldrig går att lita på hantverkare...

Prick klockan 8 ringer det på dörren.

Jag springer in under soffan.

Matte springer till dörren i katt-nattlinne och morgonruffs.

Sen följde det flera timmar av djup stress när två bastanta killar med mörka röster invaderar balkongen.

Med massor med verktyg.

Massor med turer genom lägenheten.

Borrmaskiner som borrar.

Hammare som hammrar.

Dessutom är balkongen överbelamrat av krukväxter och grejer och en hylla och så megastora krukan förstås.

Matte skulle ha gått upp imorgon bitti klockan 7 för att plocka bort det mesta.

Nu fick killarna snällt hjälpa till att bära allt in i vardagsrummet.

Själv satt jag längst in under soffan och trodde att jag skulle dö av räddsla.

Matte hängde ner en filt från soffan så att jag fick en liten koja där nere.

Sen satte hon sig på golvet och pratade med mig med sin lugnaste mjukaste röst.

Den som jag gillar så.

Det hjälpte väl så där.

Som tur var så höll min kompis Saga min tass via Messenger.

Och sen kärleksbombade flera av mina kattkompisar mig via Facebook.

Det var jamarskönt att få det stödet.

Jag visste ju som sagt inte om jag skulle överleva.

Mitt i det hela lämnade Matte mig dessutom i en hel kvart för att någon annan tvåbening hade kris.

Hon skulle åka på semester imorgon och råkade låsa in nyckeln i tvättstugan.

Ingen telefon hade hon med sig heller.

Eftersom Matte är suppleang i styrelsen så fixade hon så att någon ur styrelsen kunde låsa upp tvättstygan.

Samt lugna den stackars hysteriska tvåbening som varken kom in i tvättstugan eller hem till sig.

Men till slut blev det lugnt.

Matte låste ytterdörren och sa att jag kunde komma fram.

Pyttsan!

Jag väntade en bra stund innan jag kom fram.

Och då var det viktigaste att kolla min kära balkong först.

Att den stod kvar typ.

Och att mitt kattgräs och vattenskål och skuggande pallarna stod på sina platser igen.

Sen fick jag en stor bit skinka som jag inte behövde ta ur handen.

Matte gjorde sig till och sa att vi nu minsann har en markis.

Som om jag skulle bry mig!

Puh......

Återhämtningen kommer nog att pågå hela dagen.

Eftersom det inte finns några - eh - adekvata bilder från idag så får ni några från igår kväll, när livet fortfarande var lugnt och skönt.

Skönt att vila på Mattes säng.

Om Matte bara kunde låta bli att fota...

Nä men Matte, läääääääg aaaaaaaaav!!!!!!!!!!