Ibland måste man sätta ner tassen.
Det gjorde jag igår.
I dubbel bemärkelse.
Matte kom och väckte mig igen med en bit skinka när jag sov uppe på bokhyllan.
Efter lite om och men tog jag skinkbiten mellan tänderna, men hoppade ner från hyllan och åt den först när jag hade landat ordentligt.
Tydligt tecken till Matte - jag gillar skinka men jag vill inte ha den uppe på bokhyllan.
Bara nere på golvet.
Matte har lovat att respektera det i fortsättningen.

Idag tyckte Matte att jag skulle servera henne lite mat vid sängen.
Men det tyckte inte jag.
Rullade dock in en boll till henne i sovrummet.
Men den vägrade hon att äta.
Eller leka med.
Hon får skylla sig själv att hon är så tråkig och har skottat ryggen...
Jag ligger på balkongen nu och har det fint och härmar fåglarna.
Det är jag mycket duktig på.
Tycker jag i alla fall.
När det sedan kom en bil och tutade upprepade gånger så svarade jag på det också.
Då skrattade Matte nästan.
Men bara nästan.
Jag kan minsann skuta rygg hur mycket jag vill utan att bli helt stel.
Hoppas bara att hennes skottdrama inte smittar.
Bäst att hålla ett visst säkerhetsavstånd...

Matte protesterar mot min beskrivning och skyller på att hon har fått ryggskott.
Lite ryggskott, säger hon.
Men hon linkar runt som en skadesjuten kråka...
Drar konstiga grimaser och låter sig undslippa märkliga ljud.
Och hon använder telefonen som en snuttefilt.
Hon gjorde ett mycket lamt försök att leka med mig ikväll, men då gäspade jag åt henne och vände henne ryggen.
Hon beter sig lite för skumt för min smak.
Men jag ska passa på att ta hennes plats i soffan och tokklösa på dynorna nu.
Hon lär inte orkar protestera.
Mjau...