Naturligtvis respekterar jag Mattes bord.
Enkelt med både köksbordet och skrivbordet, de är så överbelamrade med tidningar, papper och en massa andra saker.
Soffbordet däremot.
Det är i katthöjd liksom.
Och det står så nära soffan att man kan sträcka sig över utan problem.
Naturligtvis gör jag det bara när Matte inte ser.
Jag är ju inte dum.
Men idag vände hon sig helt plötsligt om där hon satt vid datorn.
Det var jag inte förberedd på.
För jag stod just då med framtassarna på bordet och baktassarna på soffan.
Nosen undersökte bordet någrann.
Hon tittade storögt på mig.
Jag tittade storögt tillbaka.
Hon frågade vad i hela kattens namn jag gjorde?
Det hade jag ingen lust att svara på.
Så jag hoppade ner och spatserade därifrån med svansen i vädret och låtsades att det regnade...

Det var inte jag!
Jag är helt oskyldig.
Förresten är jag inte ens här!
Du kan inte se mig...

Jag har ju missat att visa vårt lilla påskstilleben här hemma.
Kanske för att påskliljan inte började blomma förrän nu.
Men mysigt är det.
Även om äggen göms i en burk.
Och givetvis har vi ingen påskhare utan en påskkatt!
Vad trodde ni?

Mjau!