Mitt klösträd har blivit en stötesten mellan Matte och mig.

Ni kanske ser att den står lite sned?

Ibland står den ännu snedare.

Och när jag klättrar upp och ner så svajer den som en tall i stormen.

När Matte tittar på just då så får hon hjärtat i halsgropen varje gång.

Hon är så känslig, hon...

Själv är jag övertygad om att den inte kan ramla.

Och jag måste ju veta bäst eftersom det är jag som klättrar!

Och nej, jag föredrar fortfarande att klösa på soffan och mattorna...

Jag har blivit mycket djärvare med tiden.

Klättrar ända upp till taket och beter mig som en liten apa - påstår Matte.

Då ser hon ändå inte hur jag härjar där tidigt på morgonen.

I början satt klösträdet fast.

Matte hade klippt sönder en ballong och klämt mödosamt in den mellen trädet och taket.

Tills jag för första gången pillade bort den under en långtråkig natt.

(Nej, jag tänker inte avslöja hur jag gjorde!)

Sen dess har Matte klättrat på sin stege och klämt dit den många gånger om, hon har varit väldigt noga med att den inte ska synas det minsta lilla.

Men jag är ju inte dum.

Jag vet ju att den är där i alla fall!

Så jag jobbar på tills den är borta.

Nu säger hon att hon har gett upp.

Hahaha...

Mimmi - Matte 1 - 0 !!!