Som ni kanske lagt märke till råder det lite bloggpaus här.

Detta på grund av sorg.

Inte för att jag är sorgsen.

Men Matte är väldigt ledsen och vägrar hjälpa mig att blogga.

Hon är ledsen att Ella var tvungen att flytta tillbaka.

Och som vanligt är allting mitt fel!?!

Jag ville ju bara ha min Matte för mig själv!

Är det verkligen för mycket begärd?

Matte påstår att jag blev ett aggressivt monster som gav sig på stackars lilla Ella igen och igen så att de vita hårtussarna rök runt.

Och oj, vad Ella skrek...

Men Ella kuppade ju in sig på en gång och tog helt över min Matte.

Hon satt i Mattes knä och gosade för fullt.

Hon gick runt och ville hälsa snällt på mig gång på gång, som om hon var helt oskyldig.

Och hon gillade mina leksaker.

Nä, det blev bara för mycket!

Jag var tvungen att handla!

Men jag minns tiden bara lite suddig.

Tydligen ville jag varken äta eller leka eller gå ut på balkongen.

Jag blev som besatt av att fördriva den där vita fluffiga pälsbollen.

Var tvungen att hålla koll på henne jämnt och morra, hacka tänder och yla för fullt när jag inte kom åt henne.

Dessutom skrek Matte flera gånger åt mig och sjasade bort mig!

Det har hon aldrig gjord tidigare i vår relation.

Visserligen har jag heller aldrig varit arg eller aggressiv tidigare.

Men ja, det slutade med att vi alla tre mådde mycket dåligt.

Så dåligt att Matte och Ella försvann utan att säga hejdå.

Och till slut kom Matte hem med en tom transportbur.

Ja, jag undersökte den noga förstås.  

Och sen började jag slappna av. 

Visa Matte min uppskattning.

Men Matte visar ingen uppskattning tillbaka.

Hon låter lite konstigt på rösten.

Är lite kort i tonen.

Fast jag lekt jättemycket och skojat och pratat med henne.

Fast jag la en av mina möss brevid hennes säng när hon borstade tänderna.

Fast jag visade henne hur man håller en mus i luften så länge som bara möjligt.

Jag får nog jobba vidare på det.

Jag vet ju att jag är hennes älskling nummer ett och hon kommer säkert snart ihåg det...