Åh, jag älskar godis! 

Men det måste vara rätt sort. Inte de där hårda som Matte påstår att de är bra för tänderna. De är så jobbigt att tugga på. Nej, det ska vara lite mjukare godis. De är goda och dessutom roliga att leka med. 

Oftast när Matte har gott om tid på morgonen plockar hon fram lite godis och kastar små bitar till mig. Och då låtsas jag att det är ett byte som jag måste fånga. Jag jagar det, puttar undan, springar efter, puttar till och fångar in med klorna, helst liggande på rygg och tassarna över huvudet. Det är så kul! 

Men i morse hamnade en bit under hallmattan när jag lekte. Attans vad svårt det var att få tag i! Jag var tvungen att lyfta mattkanten hela tiden och fiska efter min bit, och då kom jag väldigt nära Matte. Men det brydde jag mig inte om, jag var ju bara tvungen att få mitt godis, det var ju det viktigaste! 

Förresten tror jag inte att Matte är så väldigt farligt. Lite läskigt, ja. Vi känner ju varandra inte så väl. Men hon ar en snäll röst. Och när hon sitter ner - helst på golvet - så är det trevligt att lyssna på henne, då kan jag blunda och slappna av. Men när hon rör sig är jag direkt vaksam igen. Jamen jag förstår ju inte riktigt det här med människor än, jag har ju aldrig lärt känna någon tidigare. Det måste få ta sin tid.